JuniChan

"En person frågade mig en dag vad jag var rädd för.
Jag svarade honom att det är människor som låtsas vara någon annan. Människor med masker."

Jag började tänka på det för några år sedan. Jag var kanske 11 år då. Att alla männskor jag möter är inte vem de verkar vara. Jag upptäckte den sidan hos folk some de helst ville dölja. Det var mest mina vänner som jag såg det hos. De kunde först vara väldigt bra vänner, väldigt bra människor och jag förstod aldrig när någon sade till mig att de personerna inte är riktigt lyckliga, att mina vänner brukade egentligen betee sig annorlunda. Jag blev alltid så arg när någon sade så. Att de ogillade personerna jag var vän med, att de ogillade personerna jag var tillsammans med. För mot mig var de ju alltid snälla och de betedde sig oftast inte dumt mot andra när jag var med. Men desto längre tiden gick och desto mer som hände runtomkring mig och dom jag umgicks med så började jag se klarare. Jag insåg att alla jag känner blev plötsligt så annorlunda när de hamnade i annorlunda situationer att de började visa mer av sin rädsla. De hade glömt den sida av dem som jag hade lärt känna. De hade visat sin rädsla och den rädslan betyder inte att de har spindelfobi eller att de är rädda för mörkret. De var livrädda för vad andra tycker, de var livrädda för sig själva, de var livrädda för att bli utanför, de var livrädda för mig.
De började bli otrevliga, de började tala på ett sätt som sårade,  de ville såra mig, de ville hålla kvar mig hos dem mot min vilja, de bad om saker som jag aldrig skulle vilja göra för dem,  jag kunde inte längre känna igen dem. Jag såg det som om de hade haft på sig en mask och de har behållt den på för att de har varit rädd för att jag skulle se. För de var så rädda att jag skulle hata dem. Men i slutändan kommer den alltid fram och det slutar alltid med att jag blir så förvirrad, så besviken och så arg på den människan. Efteråt låtsas jag som om att jag ingenting sett. Jag nämner inte heller det jag sett eller hur jag känner för personen. Istället håller jag mina tankar för mig själv och försöker antingen leva med deras rädsla som senare dyker upp oftare och oftare eller så försöker jag långsamt bryta mig från dessa människor innan jag blir ännu mer skadad.

Det är inte lätt att lita på någon har jag märkt. Inte om man tänker på att alla människor inte är vem de verkar vara. (Och de dolda sidorna hos folk följer med mig vart jag än går än idag.) Jag märkte att desto äldre jag blev desto tydligare märkte jag att jag kan även såg okända människors masker, de vuxnas masker, mina föräldrars masker. Vissa tog det längre tid att upptäcka medan vissa behövde jag bara titta på för att förstå att de inte visade sig vara äkta.
När jag valde vänner när jag kom till högstadiet så valde jag dem som jag trodde skulle såra mig minst. Jag kunde ha valt att gå till den gruppen med människor som var tryggast. De som alla respekterade och såg upp till. Men jag förstod att jag skulle bli lyckligare av att vara med de människor som jag valde då. Så jag försökte att undvika med att prata med de andra så mycket som möjligt eftersom jag märkte att de bara skulle såra mig. Jag skapade en linje i klassrummet. Min sida med mina vänner och deras sida. Och det ångrar jag inte även om den tiden gav sina sår.
Även idag får jag höra att jag skapar denna gruppering in min nya klass. Att jag undviker de människor jag inte umgås med. Men jag tror inte att det egentligen handlar om mig. Jag tror att det handlar mycket om hur andra människor behandlar mig. Jag håller mig helst undan den typ av människor som jag vet kommer att behandla mig illa. Det är ganska logiskt faktiskt. Men jag ser ändå hos dom jag möter, dom jag umgås med, den jag älskar att  även hos dem är det någonting som döljer sig bakom. 

Men då kom även funderingen över mig själv fram. Vad döljer jag för alla andra? En fråga som jag har ställt men fortfarande inte kan få något svar på. Alla männsikor har ett fel. Ingen människa är perfekt. Jag vet mina fel och jag vet vad jag döljer för andra. Men samtidigt har jag svårt att veta vad jag är rädd för. Vad jag är rädd för att andra ska se hos mig. Det är lite lustigt att även själva tanken på att försöka att lista ut det skrämmer mig. Jag är rädd för att gräva och tänka för mycket. För jag vill inte dra några förhastade slutsatser om mig själv. 
Jag skulle nog inte kunna ta hjälp av andra så att dom skulle kunna säga mig vad jag döljer. För om det är någon människa som vet vad jag är rädd för så vet jag nog det bäst själv. Det finns säkert någonting som jag räds för att någon ska se. Men helt ärligt så vet jag inte var jag är rädd för att andra ska se. Jag är väldigt öppen med mina rädslor och mina fel och mina svagheter. Nästan för öppen ibland. Så jag vet inte vad som jag inte vill att andra ska se.

Jag är så rädd för att lita på någon eftersom jag vet att personen senare kommer bli någon annan. Det är svårt kunna att lita på någon som plötsligt inte är sig själv. Jag blir alltid så ledsen varje gång jag inser att de personer jag älskar har en sida de är rädd för att visa. De behöver inte ha gjort någonting mot mig, de behöver inte ha sårat mig eller någon annan. Bara att se den sidan hos dem gör mig så ledsen. Ibland försöker jag även intala mig själv att det där är inte hon, det är inte han, det är inte du. Men jag vet att ju längre tiden går ju tydligare ser jag den sidan och varför den här personen har den. Vissa personer visar inte sina dolda sidor lika ofta. Men även om jag inte ser dem så ofta så vet man att de finns där, och  hos dom personerna jag vet den sidan hos vet jag även i vilka slags situationer som jag inte kan lita på dom. 

Men det håller ändå mig inte ifrån att älska andra människor. Det håller mig inte från att lita på dem fast jag inte borde. Det skulle jag inte klara av. Jag behöver som alla andra någon som jag vill lita på. Och även om det skadar mig ibland så måste jag lära mig att leva så, och att klara mig med det och att försöka att hålla mig lycklig. Jag lär mig av misstagen jag gör när jag litar för mycket på en annan människa. Och de misstagen gör mig ibland klokare och ibland starkare. 

Men  för att tillägga någonting om just dessa masker är att maskerna skapas inte bara av rädsla för att visa en dold sida. En mask kan finnas för att hålla inne de saker som personer behöver hålla för sig själv. Jag anser inte att masker bara finns för ont. Ibland behövs den här masken för att vi ska kunna anapassa oss och ge gott intryck på andra människor och för att vi ska kunna vistas med människor som inte passar oss. Det är som att man byter personlighet beroende på vem man är med.  Masken förändras och byter form till den vi vill föreställa. Numera är det väldigt få människor som beteer sig likadant mot alla människor. Alla försöker att anpassa sig mer eller mindre. 
Masken kan också skydda oss från att  bli sårade av andra människor. Den kan bli vårat försvar. Det finns kanske saker hos en som man vet att vissa människor kan utnyttja som inte är bra för en.
Det finns alltså olika masker. Det är de masker som byggs som anpassning,  de som byggs som försvar och de masker som byggs av rädsla och lögner. 

Som avslut vill jag säga att jag kanske inte har rätt i all det jag säger här. Trots allt är det här bara tankar och "mina" erfarenheter. Men om ni tycker likadant eller känner igen er så får ni gärna kommentera och tillägga någonting.  

Jodu. o: Välkommen.
Hade egentligen aldrig tänkt börja blogga. Men mina vänner tyckte att jag skulle börja göra det eftersom de ville läsa mina tankar och livsteorier. Så i slutändan så började jag.
Jag kommer förmodligen att skriva om lite allt möjligt. Så vi får se om någon ens kommer att intressera sig av vad jag skriver. Men jag kommer i alla fall få använda den här bloggen för att få utlopp över saker jag tänker på. Vilket inte känns helt fel. Även om jag skäms lite över att jag börjat blogga. Skäms inte över innehållet. Bara just själva grejen att jag bloggar.....